Det var en gång ett barn av vår tid. Hon sökte livet, hon sökte lyckan. En dag när hon gått vilse i den sjungande skogen, så mötte hon en mur. En mur så hög att den försvann upp i himlen och så tjock att inget ljud hördes igenom.

Hon blev förälskad i den massiv muren. Muren var tyst o orörlig. Barnet blev mer o mer nyfiket på vad som kunde finns bakom muren. Dagen tog slut och hon la sig nära muren i hopp om att muren skulle ge värme o trygghet. Muren riste i grunden men förblev orörlig o tyst.

Morgonen kom o så nyfiket som ett barn kan vara så sökte hon efter en ingång i muren. Men intet fann hon. Då började hon klättra men föll genast till marken med blödande knän å våta kinder. Barnet reste sig för att finna tröst smekte med handen över murstenarna o fogarna. Men muren stod tyst som förr.

Men så fann barnet en lös sten. Stenen satt så lös att hon kunde ta bort den. När stenen föll till marken så kom en unken doft av gammalt. Å innan barnet viste ordet av blev hållet i muren stängt. Barnet blev förtvivlat å grät o förbannade muren. Då svarade muren. Ska du igenom eller över får du allt ha tålamod.

Barnet såg upp på muren. Mur säg mig hur blir jag lika hård o orörlig som du? Å vad finns på din andra sida?   På min andra sida finner du saker jag inte kan lämna ifrån mig. Mina minnen av kärlek och det som en gång var.

Har du kunnat känna kärlek? Frågade barnet.  Det har jag sa muren förnärmat. Men varför den unkna lukten, för kärleken är väl ren? Tänker ja inte tala om svarade muren.

Det luktar unket för att du inte kan frige kärleken du hade och ge plats för ny kärlek och omtanke. Svarade barnet. Muren teg. En nu en dag gick mot sitt slut. Barnet lade sig nära muren. Muren var kall och orörlig. Barnet grät av lidandet.

Nästa dag såg hon på muren strök med handen över den kalla hårda ytan och lät tårarna rinna. Farväl älskade mur, må gudarna aldrig tillåta att jag blir som du. Den dag du kan känna och våga ta emot kärlek, då behövs inga stenar eller murbruk. För då finns du här och nu. Tiden går å barnet lämnar muren.  Möter där sanningen om livet.

Vad ska man bli när man blir stor. När ska allt falla till sin rätt och livet bli tryggt?

Idag är det en dag som alla andra. Mitt huvud fullt med funderingar över saker som man inte råder över.

I veckan har vi haft vvs å allt som det handlar om är att kröka och gänga allt man orkar *flin*